10 tracks, 37 minutes

Listen to: “Götgatan”
Video: "Götgatan" (small, large)
Reviews of “Jag fick feeling”
Release date: October 3, 2007 (Sweden), Jan 22, 2008 (World)

“The wind started blowing, the clouds scattered as if they had been ripped open and now there are stars in the sky. I went for an evening stroll, I looked at the junipers and the low pine trees that crouched down. I had the feeling I was on the right track, the poems are there, waiting, I can sense them in the shadows, there is always that much light. In the day I met some children, they formed a ring around me and pointed at my bandana: “What’s that?" "I'm an Indian." "Mom, mom," the children ran and yelled, "We've seen an Indian!" I read something on a board that said the speed limit on the island is thirty kilometres per hour. I thought about something, don't know what, but during the evening it occupied my mind, I looked for it on my walk just now, now I'm putting it on the balcony, behind the door, like the tea pot so I'll remember to empty and rinse it when I go out. Tomorrow I might be wiser.”

from Pentti Saarikoski: Urgent Or Not

Born in Helsinki, at the age of six moved to Täby outside Stockholm due to mother's new marriage, always had a longing back, will not return. Sang and wrote songs in Granada 1998-2004. Granada released three albums and one ep produced by Björn Olsson and Mattias Glavå on record labels Universal, V2 and Look Left Recordings. This record was recorded in the Kungssten industry area in Gothenburg during a rainy summer and cold winter with among others Dungen as musicians and Mattias Glavå as an indisposable producer. Tried to make music I've always loved, melodies I grew up with (the soundtrack to Brideshead Revisited, Carpenters, Elton John's darling seventies' tunes, Vesa Matti Loiri's interpretations of Eino Leino's poetry, Woody Allen movies, Saarikoski) nature poetry drug-and-alcohol abuse, nostalgia, the Finland of my dreams, falling in love, sorrow, homesickness. I've tried to not be too shy and inhibited. I've made it I think he he.

- Anna Järvinen

Personnel: Anna Järvinen, Mattias Glavå, Fredrik Björling, Gustav Ejstes, Reine Fiske, Mattias Gustavsson, Christoffer Gunrup, Stefan Sandberg, Fredrik Swahn, Oskar Borgenheim, Christian Dyresjö, Edvard Hernevik, Truls Möörk, Stefan Sporsén, Erik Bodin, Mikael Fahleryd, Matti Ollikainen, Björn Olsson, Algot Bengtsson, Antonio Hallongren, Philip Runsteen, Samuel Runsteen

Tracks: 1. Götgatan, 2. PS, Tjörn, 3. Koltrast, 4. Kan du gå, 5. Nedgångslåten, 6. Leena, 7. Svensktalande bättre folk, 8. Helsinki, 9. Vårmelodi, 10. Kom hem

---------------------------------------------------------------

An ex-girlfriend got me hooked on the brilliance that is Granada a few years back, and I probably should have expected that Anna Järvinen could achieve an album of this caliber, but, to be honest, I was blindsided. Andres Lokko of SvD compared Järvinen's album to both Van Morrison's "Astral weeks" and Håkan Hellström's "Känn ingen sorg för mig Göteborg", and I'm not sure you can get much higher praise than that. "Jag fick feeling" is definitely one of the sparkling gems of a fantastic year for music. Every week my Top 10 list is changing. With the way things have been unfolding, most bands had better hope for a slow November and December if they are to retain a glorified position on my Best of 2007 list; Anna Järvinen can rest a little easier having created an album so effortlessly brilliant that it is almost infuriating. My marriage proposal is in the mail, Anna. Just think about it, okay?
Rated 9/10, Lars Garvey Laing-Peterson, Its a Trap

Höstens svenska album.
Rated 9/10, Pierre Hellqvist, Sonic

Sällan har en skiva låtit så exakt som som sitt namn.
Jag fick feeling.
Det är en titel som skulle kunna avfärdas som fånig, men som i händerna på den forna sångerskan i smått anonyma poporkestern Granada framstår som allt annat än just det.
Fritt och själfullt, men hela tiden fokuserat, bubblar Anna Järvinen som hade hon aldrig bubblat förr. Det kanske är att ta i att vilja jämföra Jag fick feeling med Van Morrisons Astral weeks, men likt Håkan Hellströms första album – som Jag fick feeling delar producent med – är det musikaliskt lika förlösande från vad som skett innan.
Det är popmusik som släpps på grönbete efter en oändlig finlandssvensk vinter.
Det är popmusik som ger intrycket av att allting är möjligt.
Ackompanjerat av Dungen – hennes eget Modern Jazz Quartet – svävar Järvinens personligt poetiska texter och hennes The Sundays-tintade röst till synes viktlöst över melodier lika levande som minnet av ledmotivet till ett barnprogram.
Jag fick feeling utstrålar också något så ovanligt som rättvisa, där den älskvärda entusiastetiketten Häpna, lika överraskande som välförtjänt, tar ett gigantiskt kliv – från att ha varit en angelägenhet för ett knippe hängivna konnässörer – rakt ut i en helt ny verklighet.
Rated 5/6, Andres Lokko, SvD

Ibland är musiken så bländande vacker att det gör ont i ögonen.
Anna Järvinen har tidigare släppt tre album och en ep med gruppen Granada – bland annat kända för musiken från två uppmärksammade reklamfilmer om mobbning, ”Osynlig” och ”Rödhårig”.
Men där Granada ofta var lite svävande och forcerade är Järvinens solodebut rå och oemotståndlig.
Hennes inspiration är en mosaik av sånt hon lyssnade på under sin uppväxt: Elton Johns 70-tal, musiken till tv-serien ”En förlorad värld”, finsk och svensk folkmusik med granbarr i håret. De vemodiga popmelodierna tonsätts av mullrande trummor, tvärflöjter, dämpat blås och klingande klaviatur och påminner både om Jan Johanssons ”Jazz på svenska” och David Bowies ”Aladdin Sane”.
”Jag fick feeling” är producerad av Mattias Glavå, som också gjorde Håkan Hellströms debutalbum ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”. Och likt Hellström har Anna Järvinen inga skyddsnät.
De ohämmade känslorna både spricker och exploderar, ofta i samma låt.
Rated 4/5, Markus Larsson, Aftonbladet

Granada var ett stillsamt, smakfullt och aningen anonymt popband, lätt att hasta förbi utan att fastna hos. Nu gör sångerskan där ifrån debut i eget namn och det låter tvärtom som en skiva som har väntat i åratal på att komma ut. Lite som debuterna från [ingenting] eller Marit Bergman. Förhoppningsvis står en motsvarande storpublik redo.
Det är från en liknande sorts skarv mellan modern indieidentitet och gammaldags schlagermelodram hon anropar, fast med stark dragning åt tidig, skir folkrock därtill. Bakom sig har hon en samling musikanter som vet hur man gör för att spela stort och lättsamt i samma andetag (folket kring Dungen, men det låter inte alls som Dungen-musik), och tillåter Anna Järvinen att lugnt sitta kvar vid sina ömhudade sånger och sjunga fram dem med all den närvaro de kräver.
I slutändan hittar ju alltsammans så självklart i mål. Som om detta var det enda sätt det kunde gå till på. Trots ett skivomslag så anti att bara en formgivare kan älska det.
Rated 5/6, Nils Hansson, DN

Årets skiva.
Anna Järvinen. Årets debutant har gjorts årets skiva. ”Jag fick feeling” är solsken hela vägen och fantastisk att putsa fönster till. Ljus musik, underfundiga texter och fantastiska melodier.
Named Album of the Year, Kai Martin, GT/Expressen

Höstens mest omsusade svenska solodebut
SvD

Det känns mer och mer som om Anna är årets svenska debutant.
GP

En måste-skiva i höst!
Metro

Det här är höstens svenska album. Anna Järvinens ”Jag fick feeling” sjunger som en morskare Laura Nyro. Den vintage-producerade folkpopen påminner om Håkan Hellströms album ”Ett kolikbarns bekännelser” i tonen. Hon till och med sjunger om Lena (som är ”Leena” i finlandssvenska Järvinens sång), om lillebror och vad han ska bli när han blir stor och längtan tillbaka till hemstaden (här Helsingfors – inte Göteborg). Urtjusigt.
Rated 4/5, City

Årets svenska platta.
Anna Järvinen sjunger rakt från hjärtat. Hon öppnar en liten springa och ut strömmar sån där kroppsvarm popmusik som känns märkvärdig redan vid första lyssningen. Hon var sångerska i det bortglömda popbandet Granada som kämpade hårt men la ner efter några album. Då fick Anna plötsligt feeling på riktigt.
Med hjälp av Mattias Glavå, som producerade Håkan Hellströms första album på ett lika lyhört sätt, har Anna Järvinen gjort det här årets svenska platta så här långt. Och förhoppningsvis har det lilla sympatiska skivbolaget Häpna fått sin första riktiga hitskiva.
Named Album of the Year, Mattias Ahlén, Corren

Jag har en kompis som envist hävdar att alla svenska band borde sjunga på sitt eget språk. "Engelskan bara är något att gömma sig bakom," säger han. Jag brukar alltid skaka på huvudet åt den klyschan, men just nu tror jag att jag skulle ge honom rätt. Allt beror på Anna Järvinens solodebut. När hon sjunger "jag saknar dig" i avslutande Kom hem slår det tusen gånger hårdare än alla "I miss you" i hela världen.
Även i bandet Granada var Anna Järvinens röst den stora grejen, men på engelska blev hennes milda uttryck instängt och anonymt. När hon nu sjunger på svenska krokar varje ord tag och drar mig närmare högtalaren. Jag är inte van, måste först häva en Lisa Ekdahl-kräkreflex. Sedan kan jag inte sluta lyssna.
Anna Järvinen låter som en älva men sjunger rader som väger flera ton. Med Mattias Glavås perfekta produktion och Dungen som kompband gör hon Jag fick feeling till ett helt oväntat mästerverk. Den låter som Pugh Rogerfeldt, Van Morrisons tidiga sjuttiotal och Nick Drakes vackraste arrangemang inklämda i en svensk sommarstuga. Allt dokumenterat på gamla super8-filmer som blivit överexponerade av solljuset.
Det här är den bästa svenska skiva som kommit ut i år. Inget sjunget på svenska har gripit tag i mig så här sedan Håkan Hellströms debut. Ändå tror jag inte att Anna Järvinen kommer att bli Hellström- eller ens Annika Norlin-folklig. Hon är för udda. För personlig. Kanske skulle hon behövt några mer uppenbara P3-hits också. Men det är bättre så här, när det känns som att hon sjunger bara till mig. Och ger mig så mycket feeling.
Named Album of the Year, Rated 5/5, Joel Sjöö, Borås Tidning

När en skiva får en att aldrig vilja gå från jobbet (eftersom den snurrar sig varm i jobbdatorn och man har glömt sin Ipod hemma), då är det bra. När man gång på gång höjer volymen för att liksom försöka få ut mer än vid den senaste lyssningen, då är det riktigt bra. Och när man sitter på tunnelbanan, sluter ögonen och ler efter att ha lyckats framkalla minnet av Anna Järvinens nästan viskande stämma, då förstår man att det är närmare magiskt.
Anna Järvinen är lika intim och behagligt skönsjungande på sin solodebut som hon var under åren i Granada. Men medan hon stannade på en ljummen nivå när hon var med band, levererar soloartisten Järvinen något så innerligt att hon liksom exploderar av ärlighet i låtarna.
En längtan till Finland har bakats ihop med sorgliga, romantiska och svängiga melodier som liksom drabbar lyssnaren. När refrängen i "Helsinki" kommer är det faktiskt svårt att hålla tillbaka tårarna. Och Järvinens "Leena" kommer alldeles säkert att spelas lika flitigt i radio framöver som Håkan Hellströms dito gjort under åren. Anna Järvinen är långt ifrån ensam om att ha fått feeling för musiken, skivan får en mycket stark fyra i betyg.
Rated 4/5, Sara Åkesson, Östran

Höstens svenska skiva.
Rated 5/6, Peter Alzén, Gefle Dagblad

Det var ett tag sedan man hörde ett angeläget album på svenska. Anna Järvinen, tidigare sångerska i stillsamma bandet Granada, har på Jag fick feeling hittat ett alldeles eget poppigt och melankoliskt uttryck.
I grunden låter det som söt indiepop à la The Sundays men med Dungen som kompband har albumet en betydligt mer jordnära approach med inslag av tvärflöjt, stråkar och rätt stökiga slagverk över den akustiska gitarren.
Anna Järvinen har en egen röst som dock ibland, till exempel i Kan du gå, påminner om Lisa Ekdahls. Järvinen bjuder på flera utmärkta men försiktiga poplåtar på svenska, som ibland besitter en lika förlösande kraft som de på Håkan Hellströms debut.
Jag fick feeling är ett album som kan bli din allra bästa vän i vinter. Årets bästa svenskspråkiga album?
Rated 4/5, Alex Regnér, Trelleborgs Allehanda

Anna Järvinen har gjort årets bästa svenska skiva.
Det tog mig bara lite tid att riktigt reda ut det.
Jag fick feeling är en Känn ingen sorg för mig Göteborg för i år. Bara lite känsligare. Lite sprödare. Men lika ärligt, lika ute på huden. Lika. Det har alla andra redan skrivit, men det gör det inte mindre sant.
Anna Järvinen har verkat på den svenska musikscenen sedan slutet av nittiotalet med framför allt Granada. Sedan hon släppte sin soloskiva har hon varit på omslaget till Sonic, varit featured i Nöjesguiden, hudlös i DN och modigare ensam i svenskan.

Om du lyckas, då kan det hända
att jag stannar över dagen
Och att jag följer med dig in till staden
åh för att minnas varför allt tog fart
och varför ingen sa
Snart är det över
Kan du gå?

Det har känts som att Anna är till låns när jag lyssnar. Som att hon alldeles snart kommer försvinna. Som att om jag inte känner och uppskattar henne till fullo så kommer hon gå. Eller rättare sagt, inte förtjänar henne, så kommer hon gå. Hennes röst kommer lämna mitt öra utan att riktigt fånga det.
Det är upp till mig, inte henne.
Hon har redan gjort det hon ska. För länge sen.
Allt jag behöver göra är att acceptera det jag hör, acceptera hennes röst som ett ärligt uttryck.
Runt henne spelar Christoffer Gunrup (Granada), Fredrik Björling (Dungen), Björn Olsson (Union Carbide Productions) och Stefan Sandberg (Peps). Mattias Glavå har producerat (och naturligtvis var det ju han som producerade även Känn ingen sorg för mig Göteborg). Men oavsett hur kompetenta alla medmusikanter är så bleknar de i jämförelse för henne.
När hon sjunger att snart snart är det över så går mitt hjärta sönder, även när jag nu hör det för hundrade gången. Det är en märklig lidelse över hennes ton och hennes infall. Orden är inte nödvändigtvis märkvärdiga, men när de är hennes spelar de roll.
Det är naturligvis en utanför-position hon beskriver. Och det är bara ett första steg på en egen bana. Men det är ett stort steg. Och det är en stor skiva. Jag visste det ju egentligen första gången jag såg titeln. Jag fick en feeling, liksom. Det kunde varit så jävla sjukt töntigt, men det är det inte. Jag nästan skäms ens för att antyda det. Med henne nedslagna blick och lite trevande händer så har hon en feeling. Och hon förmedlar den enkelt till mig. Med den lätt distade gitarren till Leena, med Stefan Sandbergs sax i Koltrast, instrumentet saknad i Kan du gå? eller Fredrik Björlings trummor i PS.
Det här är bara det första vi får höra av Anna Järvinen hoppas jag. Hon kommer sätta ett lika stort avtryck som Håkan gjorde för sju år sedan. Vänta bara.
Named Swedish Album of the Year, Kal Ström, Dagens skiva

Så, hur gick det här till då?
Ut kommer en sångerska med ett självförtroende (i musikens puls) som försätter berg. Det var inte riktigt så jag minns Anna Järvinen från hennes tid med Granada, bandet hon frontade tillsammans med Magnus Vikström. Granada var mer försiktigt och så där indietrevande som jag hört och sett hundratals andra band, aldrig riktigt framkallande de stora känslorna, lite lagom trevligt. På allra första EPn »Everyone Wants to« sjöng Anna som om hon hängde i Stina Nordenstams kjolar, hon sjöng fint men det var inte direkt så att hon kändes som sig själv. Då. Att hon var stjärnan i bandet var däremot inte så svårt att se, minns att vi skrev tidigt om henne i Bibel, jag minns när de fick agera förband till Belle & Sebastian på Cirkus och Granada var som sagt helt OK, riktigt fina emellanåt men det var inte Håkan Hellström direkt. Sen följde tre fullängdare som jag tog mig tid att återlyssna på nu när Annas soloskiva försatt mig i trance de senaste veckorna och intrycken ändras inte, lagom-indie, varken mer eller mindre.
Och den enkla förklaringen till att Anna på »Jag fick feeling« (en nästan fånig titel, en nästan fånigt passande titel) nu kliver fram är förstås att hon nu inte längre tvingas sitta fast i den tvångströja ett band kan innebära, hon är fri som vinden, hon behöver inte dela sångglädjen med någon annan (no offence där), hon kan ta ut svängarna precis som hon vill. Det var såklart ett resursslöseri att inte få ta precis allt fokus i Granada, men det är historia nu och den alldeles solklara nya självständigheten och säkerheten kan ses med fuktiga ögon när jag ser videon till underbara, magiska, sprudlande »Götgatan« (ja, det är Anna som går på en gata i Stockholm på samma sätt som Håkan Hellström ramlat gator fram i Götlaborg).
Anna sitter raktuppochner på en snurrstol på ett schackrutigt golv. Kulisserna är vita, hon är klädd helt i vitt, hon är barfota. Kameran zoomar in henne långsamt, långsamt. Det är den vackraste och coolaste video jag sett sen Dionne Warwick på samma stillsamt kaxiga vis gick omkring ett antal stolar och sjöng »Walk on By«.
Nyckel till framgången och LYFTET kan också härledas till producenten Mattias Glavå, som varit med ända sedan Granadas tidiga dagar men framför allt har hon anlitat Dungen som sitt kompband (eller vad man nu ska kalla det, gästmusiker?) och de är som gjorda för varandra och om jag sagt elaka saker om Dungen så fine, det hade mer med klädestetik och annat att göra än själva musiken, jag förlät Gustav Ejstes när han flöjtade sig in i mitt och alla andras hjärtan på Håkan Hellströms »En Midsommarnattsdröm« och här ramar de in Annas röst på ett närmast kusligt fint vis.
I pressrelesen skriver Anna att hon »försökte göra musik jag alltid älskat, melodier jag växte upp med (soundtracket till »Brideshead Revisited«, Carpenters, Elton Johns sjuttiotalslåtar...) ...mina drömmars Finland, förälskelser, sorg, hemlängtan...« och det är precis så det låter, att gå omkring på hedarna i »Brideshead Revisited« med Sandy Denny & Fairport Convention i tankarna. Jag måste köpa den där fina Denny-boxen »A Box Full of Treasures« jag gått och fluktat på rätt länge nu, "Jag fick feeling" funkar som de allra bästa skivorna fungerar, som inspiration till att gräva vidare. Eller till att bara njuta av.
Jag är säkert inte ensam om att höra en del klanger i rösten som påminner om The Sundays chanteuse Harriet Wheeler, för när Anna trallar så bländas jag på samma vis som Harriet bländade på oförglömliga spår som »Here’s Where the Story Ends« och »Can’t Be Sure« men det är ändå en helt egen röst jag hör numera. Och jag vill inte tjata för mycket om andra sångerskor jag hör nånstans, det skulle bli som när jag minimerade Frida Hyvönen till att bli en sångerska som följde i Laura Nyros fotspår och inte i stället nog poängterade att det man hörde var något unikt och eget.
Som avslutning i den där pressreleasen skriver Anna att hon »har jobbat med att vara sann inte blyg och hämmad. Har fixat det tycker jag.« och det kommer de flesta skriva under på att hon gjort med råge. Euforiska poplåtar som »Leena« är lika vassa som någonsin Håkan Hellström eller för den delen Säkert! och den folkpoppiga tonen på de mer lugnare alstren är minst lika övertygande. Och så visslar hon på några låtar också, det är sånt man vågar när man slängt alla tidigare skygglappar och nu kastat sig rakt utför stupet.
Rated 9/10, Terry Ericsson, The Cricket

Anna Järvinen på svenska. Texterna är spröda reflektioner. Talspråksaktiga, vardagliga. De är delar av berättelser man endast anar. Musiken är en pockande blandning av ösighet och visaktig romantik. Och det är väl den här formen den svenska visan tagit sig idag.
Ibland blir gesterna svepande och jag ser det som en litet självironisk händelse då den första låten, “Götgatan”, stegras i ett allt luftigare crescendo på slutet för att tvärt och brutalt avbrytas. Liksom även på den andra låten, “PS Tjörn”. Ett slags tvärnitar i de yvigaste gesterna. Som om hon sade, nej, det här går för långt i romantiska utsvävningar.
Det jublande och brusande återkommer ofta på skivan. Som en eufori. Den som bär denna till fullhet är naturligtvis Anna Järvinen själv. Hennes röst är ljus och innerlig, lätt vibrerande. Uppfylld. Det är lätt att bli förtrollad av och förälskad i denna stämma. Hon fullföljer en tradition av vemod, drömmar och bräckliga röster, där jag omedelbart kommer att tänka på Turid och John Holm. Men Järvinen saknar den förras starka engagemang och den senares mörka klangbotten och känsla av uppgiven övergivenhet. Men hon betonar starkt sin känslighet och albumet skissar en bräcklig kontur av ett outsiderskap.
Det är kanske mer en tillfällighet att Joni Mitchell samtidigt ger ut en stark skiva; också den späckad med romantiska klanger och en viss ödslighet. Men texterna är frätande och allvarliga med fokus på allt annat än vardagen och drömmar. Det är folkmord, krig, politik etc som analyseras med stort allvar. Och Mitchell är på ett sätt urmodern till både Turid och Järvinen.
Den politiska sidan saknas helt hos Järvinen, som istället leker mer. Där skymtar en blandning av nödvändig självupptagenhet och självironi. När de två möts i hennes glidande, spröda stämma uppstår en sval brännande eld. Och av bara farten lyckas hon skapa en räcka tunga, tillbakalutade popsånger. “Kan du gå” är en ömtålig pendling mellan hopp och saknad i ett rasande tryck; den ömsinta “Leena” är ett stycke charmerande poesi med tungt tryck – skört och jublande i förening. Den melodin är som klister i öronen som aldrig kommer att gå bort.
Anna Järvinen sjunger och diktar med en frenesi kommen ur vardagens vändningar. Och ibland träffar hon mitt i prick med enkla fynd ur språket – “och alla visste vilka de var, till och med jag, visste vem jag var“. Här kramar hon alltid en droppe vemod ur orden och musiken, och ansluter sig därmed till den äkta och uppriktiga känslosamhetens unika röster.
Thomas Millroth, soundofmusic.nu