Ronnie Sundin / Morphei

“[...] It is a very sensitive combination of field recordings and electronics, not unlike the work of Toy.Bizarre, for example. However, it seems to be more gentle, building up a space for the imagination very gradually and modestly. But it is exactly in the modesty that the strength of this work can be found. There is no rush getting anywhere; everything is done with an acute sense of timing, so that the listener keeps following in Sundin's track. The accompanying press statement indicates that the work is a soundtrack to a dream and for once, this seems to be very true. The track is indeed like the state between waking and dreaming, it seems slide from one state to the other without any apparent difficulty. A very good work indeed.”
Roel Meelkop, Vital Weekly

“Lithells - en korvfabrik i mellersta Sverige. Tidpunkt: 07:32. Dagens andra rast är definitivt den mest påfrestande. Nu skall alla morgonens problem ältas och jämföras med de andras. Jag lyssnar helst inte, även om det många gånger är oundvikligt. Nyss noterade jag att boken jag hade med mig vibrerade av röstlägena, den hade fått resonans. Min arbetsplats är placerad i en bullrig miljö, fabriker har en tendens att vara just sådana och där är hörselproppar ett välkommet tillbehör. De kommer faktiskt väl till pass även på rasterna... Pausrummet i sig är ganska trevligt de gånger det råder en sömndrucken tystnad bland oss arbetare. Då kan jag med nöje sitta i fred och låta mig bedövas av det omvälvande mullret och vibrationerna från fabriken under oss, samtidigt som ventilationssystemet lägger grundtonen och fläkten i rummet ger ifrån sig små förtjusande knäppningar och surranden. Denna ljudupplevelse förutsätter att hörselpropparna ligger i fickan och inte i hörselgångarna så klart. För att dra en något krystad parallell fungerar inte heller detta med "Morphei". Och inte kan du vända dövörat till skivan och tro att den ska piska dig till uppmärksamhet. Du bör nog inte ens prata med någon eller ens läsa en bok. "Morphei" kräver sin lyssningsstund på i runda slängar en halvtimme och att du verkligen lyssnar.
När jag påbörjade min invänjningsfas lät jag musiken nå mig via mina högtalare. Eftersom dessa är gjorda för att återge alla de mikroskopiska detaljer som kan tänkas gömmas i en inspelning kände jag mig trygg, upplevelsen skulle bli total. Jag trodde också att jag fått hela upplevelsen efter mina första kontakter med skivan, tills för någon vecka sedan, men mer om det snart.
"Morphei" utgörs av ett enda spår som dock består av ett flertal ganska tydliga partier. Det börjar med djupa, dova andetag som utdraget låts pulsera fram och tillbaka. Basfundamentet håller sig kvar i bakgrunden speltiden genom, men får efter en stund sällskap av högfrekvent surr och molande pip som till en början fick mig att titta i kors och katterna att jaga osynliga flugor mellan högtalarna. När frekvenserna, som är högre än vad min flickvän kan uppfatta, fått arbeta tillsammans ett slag börjar de slutligen strukturera sig och sakta men säkert framträder en tämligen knapphändig rytm. Om en blåsorkester reducerats till ettor och nollor skulle den antagligen kunna låta ungefär som denna del - sönderklippt, omfördelad och något falskt spelad förstås.
Lyssningstillfällena ligger utan undantag placerade under nattens skumma timmar. Omgivningen tenderar att vara som mest stilla då, vilket gör att ljuden får arbeta sig fram relativt ostörda. Även om natten är den tystaste perioden på dygnet i huset där vår studentlägenhet är belägen är det aldrig helt stilla. Två katter tassar runt, kylskåpet rasslar till då och då med efterföljande pust, väggarna knäpper och grannarna stänger dörrar och går på toaletten. I mörkret sammanfaller byggnadens egenljud med "Morphei" och det blir stundtals svårt att skilja dem åt. Ljud uppträder så sporadiskt och inkonsekvent på "Morphei" att de ibland endast tycks höras en gång och aldrig mer. Innan jag visste bättre tyckte jag att skivan var hygglig, lite tyst ibland, men den charmade mig helt klart. Sedan hände det som kom att förändra min uppfattning. Vår ena katt, Morris, drog sin tass med tillhörande klor genom det ena högtalarelementet... Högtalarna var nu helt ute ur leken. De fungerar fortfarande, knapphändigt, men endast vid låga ljudvolymer. Jag dammade av ett bortglömt alternativ: hörlurar.
Det liv jag endast fick höra en del av tidigare blommade nu ut rejält. Tystnaden försvann och istället kom där sisande spelorrar, fler spasmiska rytm- och knäppsektioner - allting över en bassektion som mullrar med trolsk jordtrummestämma. Ju mer jag höjer ljudstyrkan, ju fler detaljer kryper fram ur vrårna. Den förut så sparsmakade och minimalistiska skivan visar sig helt plötsligt innehålla myriader av ljud. Det tassar och tisslar konstant och att försöka hitta en klar struktur är jag oförmögen till, vilket helt klart bidrar till att förlänga skivans livslängd. Ljuden är inspelade i den stuga där skivan spelades in: ljudet av lysknappar och annat har tagits upp via minidisc och sedan bearbetats i Ronnies Powerbook.
"Morphei" har, tillsammans med ett par andra skivor, fått mig att fundera i banor kring vardagsljudens användningsområden, samt fått mig att besluta i ett inköp av en bärbar DAT-spelare. Pausrummet är någonting jag skulle vilja återskapa och likaså ljudet av gräshopporna som spelar mig till sömns om kvällarna. Just gräshopporna är jag väldigt förtjust i då de likt de uppradade bilarnas blinkers i en korsning, rullar in och ut ur fas varvid ljudnivån tillfälligt blir starkare och svagare. Det är så vackert! Jag skall nu sätta igång med konstruktionen av min egen "Morphei" och har någon en DAT till salu eller tips om mer musik i stil med Ronnie Sundins så hör gärna av er.
Martin Friberg, Twisterella

	Ronnie Sundin “Morphei” Häpna H.7, CD 1 track, 30 minutes
	Listen to: “Morphei” (extract) Reviews of “Morphei” Release date: April 2002

Morphei is a soundtrack to a dream. A nighty-night record designed to make you WAKE UP and listen! Inspired by that in between state of wake and dreaming, when you’re not quite sure whether you’re asleep or not, this record presents a stream of realities seamlessly floating into each other, layers of events of acoustic and digital nature mingle; hear the Light-switch singing a duet with the Feedback-mixer, traces of Scandinavian wildlife intertwine with a tropical forest of digital insects, or hear the timestretched Teaspoon having a conversation with the Snow-balls of Thonk... you get the picture. Ronnie Sundin (b.1973) is trained in visual art at the Academy of Fine Arts in Umeå, Sweden and mostly works with sound or soundrelated matters in a borderland between the art-scene and the music-scene. In 2001 he participated in the critically acclaimed invalidObject-Series that was released by the cross-media publishers Fällt based in Northen Ireland and he also released a CD on the Californian Ground Fault Recordings.

---------------------------------------------------------------

Reviews
“[...] It is a very sensitive combination of field recordings and electronics, not unlike the work of Toy.Bizarre, for example. However, it seems to be more gentle, building up a space for the imagination very gradually and modestly. But it is exactly in the modesty that the strength of this work can be found. There is no rush getting anywhere; everything is done with an acute sense of timing, so that the listener keeps following in Sundin's track. The accompanying press statement indicates that the work is a soundtrack to a dream and for once, this seems to be very true. The track is indeed like the state between waking and dreaming, it seems slide from one state to the other without any apparent difficulty. A very good work indeed.” Roel Meelkop, Vital Weekly “Lithells - en korvfabrik i mellersta Sverige. Tidpunkt: 07:32. Dagens andra rast är definitivt den mest påfrestande. Nu skall alla morgonens problem ältas och jämföras med de andras. Jag lyssnar helst inte, även om det många gånger är oundvikligt. Nyss noterade jag att boken jag hade med mig vibrerade av röstlägena, den hade fått resonans. Min arbetsplats är placerad i en bullrig miljö, fabriker har en tendens att vara just sådana och där är hörselproppar ett välkommet tillbehör. De kommer faktiskt väl till pass även på rasterna... Pausrummet i sig är ganska trevligt de gånger det råder en sömndrucken tystnad bland oss arbetare. Då kan jag med nöje sitta i fred och låta mig bedövas av det omvälvande mullret och vibrationerna från fabriken under oss, samtidigt som ventilationssystemet lägger grundtonen och fläkten i rummet ger ifrån sig små förtjusande knäppningar och surranden. Denna ljudupplevelse förutsätter att hörselpropparna ligger i fickan och inte i hörselgångarna så klart. För att dra en något krystad parallell fungerar inte heller detta med "Morphei". Och inte kan du vända dövörat till skivan och tro att den ska piska dig till uppmärksamhet. Du bör nog inte ens prata med någon eller ens läsa en bok. "Morphei" kräver sin lyssningsstund på i runda slängar en halvtimme och att du verkligen lyssnar. När jag påbörjade min invänjningsfas lät jag musiken nå mig via mina högtalare. Eftersom dessa är gjorda för att återge alla de mikroskopiska detaljer som kan tänkas gömmas i en inspelning kände jag mig trygg, upplevelsen skulle bli total. Jag trodde också att jag fått hela upplevelsen efter mina första kontakter med skivan, tills för någon vecka sedan, men mer om det snart. "Morphei" utgörs av ett enda spår som dock består av ett flertal ganska tydliga partier. Det börjar med djupa, dova andetag som utdraget låts pulsera fram och tillbaka. Basfundamentet håller sig kvar i bakgrunden speltiden genom, men får efter en stund sällskap av högfrekvent surr och molande pip som till en början fick mig att titta i kors och katterna att jaga osynliga flugor mellan högtalarna. När frekvenserna, som är högre än vad min flickvän kan uppfatta, fått arbeta tillsammans ett slag börjar de slutligen strukturera sig och sakta men säkert framträder en tämligen knapphändig rytm. Om en blåsorkester reducerats till ettor och nollor skulle den antagligen kunna låta ungefär som denna del - sönderklippt, omfördelad och något falskt spelad förstås. Lyssningstillfällena ligger utan undantag placerade under nattens skumma timmar. Omgivningen tenderar att vara som mest stilla då, vilket gör att ljuden får arbeta sig fram relativt ostörda. Även om natten är den tystaste perioden på dygnet i huset där vår studentlägenhet är belägen är det aldrig helt stilla. Två katter tassar runt, kylskåpet rasslar till då och då med efterföljande pust, väggarna knäpper och grannarna stänger dörrar och går på toaletten. I mörkret sammanfaller byggnadens egenljud med "Morphei" och det blir stundtals svårt att skilja dem åt. Ljud uppträder så sporadiskt och inkonsekvent på "Morphei" att de ibland endast tycks höras en gång och aldrig mer. Innan jag visste bättre tyckte jag att skivan var hygglig, lite tyst ibland, men den charmade mig helt klart. Sedan hände det som kom att förändra min uppfattning. Vår ena katt, Morris, drog sin tass med tillhörande klor genom det ena högtalarelementet... Högtalarna var nu helt ute ur leken. De fungerar fortfarande, knapphändigt, men endast vid låga ljudvolymer. Jag dammade av ett bortglömt alternativ: hörlurar. Det liv jag endast fick höra en del av tidigare blommade nu ut rejält. Tystnaden försvann och istället kom där sisande spelorrar, fler spasmiska rytm- och knäppsektioner - allting över en bassektion som mullrar med trolsk jordtrummestämma. Ju mer jag höjer ljudstyrkan, ju fler detaljer kryper fram ur vrårna. Den förut så sparsmakade och minimalistiska skivan visar sig helt plötsligt innehålla myriader av ljud. Det tassar och tisslar konstant och att försöka hitta en klar struktur är jag oförmögen till, vilket helt klart bidrar till att förlänga skivans livslängd. Ljuden är inspelade i den stuga där skivan spelades in: ljudet av lysknappar och annat har tagits upp via minidisc och sedan bearbetats i Ronnies Powerbook. "Morphei" har, tillsammans med ett par andra skivor, fått mig att fundera i banor kring vardagsljudens användningsområden, samt fått mig att besluta i ett inköp av en bärbar DAT-spelare. Pausrummet är någonting jag skulle vilja återskapa och likaså ljudet av gräshopporna som spelar mig till sömns om kvällarna. Just gräshopporna är jag väldigt förtjust i då de likt de uppradade bilarnas blinkers i en korsning, rullar in och ut ur fas varvid ljudnivån tillfälligt blir starkare och svagare. Det är så vackert! Jag skall nu sätta igång med konstruktionen av min egen "Morphei" och har någon en DAT till salu eller tips om mer musik i stil med Ronnie Sundins så hör gärna av er. Martin Friberg, Twisterella