Hans Appelqvist / Naima

“För att kunna kallas alternativ i ett musikklimat där alternativmusik blivit mainstream så måste man, precis som Hans Appelqvist, ge sig så extremt långt ut på ytterkanten att man till slut tar steget över från P3 till P1. Det är sannolikt därför han blivit så hyllad av popkonässörer. Visa upp vilken rockartist som helst som anses nyskapande i dag - och Hans Appelqvist kan användas som bevis på att det ändå är slätstruket.
Vid P3 Guld-galan 2005 fick Hans Appelvist priset för årets popalbum för "Bremort", detta trots att det var ett album som mer påminde om radioteater än om popmusik. Prismotiveringen löd: "'Bremort' är ett blandkonstverk där toner möter text möter stadsplanering."
Hans Appelqvist, som inte kan jämföras med någon annan än möjligen den sentida Scott Walker, har med uppföljaren "Naima" gjort ett verk som är ännu mer apart. "Naima" är namnet på ett väsen som talar genom flera olika röster på skivan. På samma oklara vis glider musiken mellan fågelkvitter, ljudeffekter och bombastiska urladdningar som för tankarna till modern opera.”
Rated 3/5, Jan Gradvall, DI Weekend

“‘Föreställ dig hur underbart det skulle vara om det fanns en gestalt med ett pelikanhuvud som man hade ett oändligt förtroende för och som man skulle kunna be om råd varje gång man inte visste vad man skulle ta sig till.’ Så beskriver Hans Appelqvist den mystiska och överallt ingripande Naima - en mytisk drömgestalt, orakelröst och temamelodi som spelar huvudrollen på hans nya album ‘Naima’.
Uppföljaren till ‘Bremort’ som för två år sedan hyllades som det årets främsta och mest nyskapande svenska platta. Appelqvist spelar in dokumentära ljud, gör egensinniga små akustiska visor och mäktiga electronicasymfonier, klipper och klistrar och sätter samman allt till en popmusik som liknar en slags radioteater. Även på ‘Naima’ etablerar han en oskuldsfull och vardaglig yta som sedan trasas sönder av något drömlikt och surrealistiskt.
Berättardramaturgin utgörs av en resa från staden till stranden, från nattens instängda flämtningar till gryningens havsbrus. Där finns Naima-gestalten närvarande, bland annat i en märklig duett med Freddie Wadling, men framför allt i form av suggestiva diktdeklamationer av den legendariska skådespeleskan Naima Wifstrand. Hon uppmanar till att vara oförskräckt inför det främmande. Att verkligen våga älska. Och hon säger det så auktoriativt att man böjer sig av bävan. Devisen till hennes melodi är också den finaste man kan tänka sig: ‘Det finns inget jag tycker om så mycket som att se en ung människa se världen som den faktiskt är’. Appelqvists ‘Naima’ är ny musik när den är som mest oroande, tröstande och samtida.”
Martin Nyström, DN

“Vilken är den bästa skivan? Den som bäst krokar i någon av dina reflexer med en snygg hook i refrängen? Den som musikaliskt växer på dig, som aquired taste? Eller den som ger dig mest att tänka på? I perioder är jag övertygad om att det är skivorna jag tänker mest på och kring som är allra bäst. Precis som konst, litteratur och andra kulturuttryck. All musik som vidgar min värld är bäst. (Ända tills nästa skiva med den där omedelbara hooken som krossar allt motstånd dyker upp förstås. Men det händer så sällan att det är undantaget som bekräftar reglen. Dessutom är det här ett teoretiskt resonemang och då måste teorin få vinna.)
För mig har Hans Appelqvist alltid hamnat i den kategorin. Från mitt första möte med honom, på den lilla epn "Att möta verkligheten" som fick mig att leta upp allt han spelat in, till nu med "Naima".
I augusti, 2004, träffade jag Hans Appelqvist för att prata om "Bremort" som då hade släppts för inte så länge sedan. Det blev ett samtal om kartor och människor, snarare än musik. För trots att Hans studerar till tonemester vid Det Kongelige Danske Musikkonservatorium med inriktning mot klassisk- och konstmusik är inte musiken automatiskt det viktigaste. Musiken är bärare av innehåll och innehåll är det viktigaste. Eller som Hans uttryckte det då: Det som betyder något, det är människor. Det handlar mycket om känslor eller att framkalla känslor. Det är det jag vill göra med min musik.
Hans musik har alltid haft en röd tråd genom sig som är en berättelse. På "Tonefilm" använde Hans filmsamplingar för att berätta, på "Att möta verkligheten" dokumentärt material, på "Bremort" fiktivt material med dokumentär känsla och nu på "Naima" är det fiktiva helt i fokus.
Naima är ett sagoväsen med pelikanhuvud som hjälper människorna hon möter till en fastare punkt i tillvaron. Ibland handgripligen, ibland mer genom att bereda lugn för tanken. Figuren är en formulering av hopp, om en entitet som kan hjälpa till att lätta på vår börda i en värld där Gud är död sedan länge och den enskilda människans ansvar är allt vi har att förlita oss till, även om den enskilda människan ingår i grupper och kulturer med koder och regler att följa. Det är en ganska naiv formulering och något som kanske inte ens är önskvärt. Men det är heller inte nödvändigt.
Det är inte historien i sig som får mig att tänka, snarare ansatsen. Det är en filosofisk fråga om vårt liv han ställer. Men han gör det inte i en filosofisk tes, han gör det med musik. Och jag försöker inte hävda att det är första gången någon använder musik som förmedlare av frågan och låter svaret formuleras hos lyssnaren.
Att sen musiken i sig fascinerar och omtumlar mig är bara en lycklig bonus. Att kalla det här för pop, som P3 Guld-juryn gjorde när de delade ut priset för årets popskiva till "Bremort" 2005, är att sträcka sig ganska långt i definitionen och hjälper knappast lyssnaren som försöker hitta in. Istället hamnar musiken under den virriga och icke förklarande genrebeteckningen electronica, vars bäst fungerande definition väl är musik som inte kan spelas med riktiga instrument. Musiken spelas, klipps och klistras med strängar, stråkar och med varningsljud från datorer. Upplevelsen i hörlurar rekommenderas, även om skivan är härlig även i ett stort rum där ljudbilden får breda ut sig över en stor yta.
Bäst är "http://www.naimachat.se/", ""För mig är det inte verkligt"" och "On the Beach". Men det är knappast som enskilda låtar den här skivan ska betraktas.”
Rated 9/10, Kal Ström, Dagens Skiva

“Varje gång jag ger mig in i Appelqvists egensinniga gränsland mellan dröm, verklighet och radioteater kommer jag att tänka på den japanska filmregissören Hayao Miyazaki (Spirited away, Det levande slottet). Ty lika abstrakta som Miyzakis filmer ter sig när man förklarar dem för någon som inte redan förlorat sig i dem är de så fullständigt självklara när man väl upplever dem. Appelqvists egensinniga personporträtt åtnjuter exakt samma bitterljuva dilemma. Men Naima är betydligt svårare att älska än mästerliga Bremort från 2004.”
Motsägelsefullt nog är det hans insiktsfulla besök i allas våra mest bråddjupa vardagsdalar som gör Naima nästan plågsam att tillgodogöra sig i sin helhet.
Rated 3/6, Andres Lokko, SvD

	Hans Appelqvist “Naima” Häpna H.31, CD 21 tracks, 49 minutes
	Lyrics (pdf): svenska, English, Japanese Listen to: “http://www.naimachat.se” Reviews of “Naima” Release date: November 6, 2006

”After two years of work since my last album ’Bremort’, a new album is finished. This time, the record is about Naima, an entity who in different ways is present to the persons on the album. Sometimes she interferes with their lives and speaks directly to them, sometimes her presence is only communicated through her musical theme, Naimamelodin (Naima’s melody). Somewhat pretentiously expressed, the album is an answer to a longing for more fixed references. In less joyous times, I often wish for someone or something that could tell me how to be and behave, and through this advice free me from responsibility and thoughts about whether my acts are right or wrong. Someone who says: ’You ought to do like this, it is just the way it is’. Imagine how wonderful it would be if there was an entity with a pelican’s head who one had endless confidence in and who one could ask for advice every time one did not know what to do.” In 2004 Hans Appelqvist released the album “Bremort” which got a lot of attention and among other things won the Swedish Radio’s Pop Record of the Year award. The record was staged in a fictitious small city in Sweden, where one as a listener could follow daily life during three days for some of the people living there. Hans Appelqvist has previously released ”Att möta verkligheten” on Häpna. Tracks: 2. Naimamelodin, 4. Underbar var jag ännu, 6. En lektion i ansvar, 8. http://www.naimachat.se, 10. "Du, min Naima", 12. Vi lämnar staden och går mot stranden, 14. "För mig är det inte verkligt", 16. Små människor utan hår, 18. On the Beach, 20. "Se hur det dagas", 21. Naima tecknar i ditt skrev: Kärlek ger vila

---------------------------------------------------------------

Reviews
“För att kunna kallas alternativ i ett musikklimat där alternativmusik blivit mainstream så måste man, precis som Hans Appelqvist, ge sig så extremt långt ut på ytterkanten att man till slut tar steget över från P3 till P1. Det är sannolikt därför han blivit så hyllad av popkonässörer. Visa upp vilken rockartist som helst som anses nyskapande i dag - och Hans Appelqvist kan användas som bevis på att det ändå är slätstruket. Vid P3 Guld-galan 2005 fick Hans Appelvist priset för årets popalbum för "Bremort", detta trots att det var ett album som mer påminde om radioteater än om popmusik. Prismotiveringen löd: "'Bremort' är ett blandkonstverk där toner möter text möter stadsplanering." Hans Appelqvist, som inte kan jämföras med någon annan än möjligen den sentida Scott Walker, har med uppföljaren "Naima" gjort ett verk som är ännu mer apart. "Naima" är namnet på ett väsen som talar genom flera olika röster på skivan. På samma oklara vis glider musiken mellan fågelkvitter, ljudeffekter och bombastiska urladdningar som för tankarna till modern opera.” Rated 3/5, Jan Gradvall, DI Weekend “‘Föreställ dig hur underbart det skulle vara om det fanns en gestalt med ett pelikanhuvud som man hade ett oändligt förtroende för och som man skulle kunna be om råd varje gång man inte visste vad man skulle ta sig till.’ Så beskriver Hans Appelqvist den mystiska och överallt ingripande Naima - en mytisk drömgestalt, orakelröst och temamelodi som spelar huvudrollen på hans nya album ‘Naima’. Uppföljaren till ‘Bremort’ som för två år sedan hyllades som det årets främsta och mest nyskapande svenska platta. Appelqvist spelar in dokumentära ljud, gör egensinniga små akustiska visor och mäktiga electronicasymfonier, klipper och klistrar och sätter samman allt till en popmusik som liknar en slags radioteater. Även på ‘Naima’ etablerar han en oskuldsfull och vardaglig yta som sedan trasas sönder av något drömlikt och surrealistiskt. Berättardramaturgin utgörs av en resa från staden till stranden, från nattens instängda flämtningar till gryningens havsbrus. Där finns Naima-gestalten närvarande, bland annat i en märklig duett med Freddie Wadling, men framför allt i form av suggestiva diktdeklamationer av den legendariska skådespeleskan Naima Wifstrand. Hon uppmanar till att vara oförskräckt inför det främmande. Att verkligen våga älska. Och hon säger det så auktoriativt att man böjer sig av bävan. Devisen till hennes melodi är också den finaste man kan tänka sig: ‘Det finns inget jag tycker om så mycket som att se en ung människa se världen som den faktiskt är’. Appelqvists ‘Naima’ är ny musik när den är som mest oroande, tröstande och samtida.” Martin Nyström, DN “Vilken är den bästa skivan? Den som bäst krokar i någon av dina reflexer med en snygg hook i refrängen? Den som musikaliskt växer på dig, som aquired taste? Eller den som ger dig mest att tänka på? I perioder är jag övertygad om att det är skivorna jag tänker mest på och kring som är allra bäst. Precis som konst, litteratur och andra kulturuttryck. All musik som vidgar min värld är bäst. (Ända tills nästa skiva med den där omedelbara hooken som krossar allt motstånd dyker upp förstås. Men det händer så sällan att det är undantaget som bekräftar reglen. Dessutom är det här ett teoretiskt resonemang och då måste teorin få vinna.) För mig har Hans Appelqvist alltid hamnat i den kategorin. Från mitt första möte med honom, på den lilla epn "Att möta verkligheten" som fick mig att leta upp allt han spelat in, till nu med "Naima". I augusti, 2004, träffade jag Hans Appelqvist för att prata om "Bremort" som då hade släppts för inte så länge sedan. Det blev ett samtal om kartor och människor, snarare än musik. För trots att Hans studerar till tonemester vid Det Kongelige Danske Musikkonservatorium med inriktning mot klassisk- och konstmusik är inte musiken automatiskt det viktigaste. Musiken är bärare av innehåll och innehåll är det viktigaste. Eller som Hans uttryckte det då: Det som betyder något, det är människor. Det handlar mycket om känslor eller att framkalla känslor. Det är det jag vill göra med min musik. Hans musik har alltid haft en röd tråd genom sig som är en berättelse. På "Tonefilm" använde Hans filmsamplingar för att berätta, på "Att möta verkligheten" dokumentärt material, på "Bremort" fiktivt material med dokumentär känsla och nu på "Naima" är det fiktiva helt i fokus. Naima är ett sagoväsen med pelikanhuvud som hjälper människorna hon möter till en fastare punkt i tillvaron. Ibland handgripligen, ibland mer genom att bereda lugn för tanken. Figuren är en formulering av hopp, om en entitet som kan hjälpa till att lätta på vår börda i en värld där Gud är död sedan länge och den enskilda människans ansvar är allt vi har att förlita oss till, även om den enskilda människan ingår i grupper och kulturer med koder och regler att följa. Det är en ganska naiv formulering och något som kanske inte ens är önskvärt. Men det är heller inte nödvändigt. Det är inte historien i sig som får mig att tänka, snarare ansatsen. Det är en filosofisk fråga om vårt liv han ställer. Men han gör det inte i en filosofisk tes, han gör det med musik. Och jag försöker inte hävda att det är första gången någon använder musik som förmedlare av frågan och låter svaret formuleras hos lyssnaren. Att sen musiken i sig fascinerar och omtumlar mig är bara en lycklig bonus. Att kalla det här för pop, som P3 Guld-juryn gjorde när de delade ut priset för årets popskiva till "Bremort" 2005, är att sträcka sig ganska långt i definitionen och hjälper knappast lyssnaren som försöker hitta in. Istället hamnar musiken under den virriga och icke förklarande genrebeteckningen electronica, vars bäst fungerande definition väl är musik som inte kan spelas med riktiga instrument. Musiken spelas, klipps och klistras med strängar, stråkar och med varningsljud från datorer. Upplevelsen i hörlurar rekommenderas, även om skivan är härlig även i ett stort rum där ljudbilden får breda ut sig över en stor yta. Bäst är "http://www.naimachat.se/", ""För mig är det inte verkligt"" och "On the Beach". Men det är knappast som enskilda låtar den här skivan ska betraktas.” Rated 9/10, Kal Ström, Dagens Skiva “Varje gång jag ger mig in i Appelqvists egensinniga gränsland mellan dröm, verklighet och radioteater kommer jag att tänka på den japanska filmregissören Hayao Miyazaki (Spirited away, Det levande slottet). Ty lika abstrakta som Miyzakis filmer ter sig när man förklarar dem för någon som inte redan förlorat sig i dem är de så fullständigt självklara när man väl upplever dem. Appelqvists egensinniga personporträtt åtnjuter exakt samma bitterljuva dilemma. Men Naima är betydligt svårare att älska än mästerliga Bremort från 2004.” Motsägelsefullt nog är det hans insiktsfulla besök i allas våra mest bråddjupa vardagsdalar som gör Naima nästan plågsam att tillgodogöra sig i sin helhet. Rated 3/6, Andres Lokko, SvD