Hans Appelqvist / Sjunga slutet nu

I två dagar har jag nu knappt gjort annat än att ta del av Malmö-bon Hans Appelqvists samlade skivproduktion. Äta frukost, Hans Appelqvist, promenad, Hans Appelqvist, äta lunch, Hans Appelqvist, handla middag, Hans Appelqvist, Hans Appelqvist, laga middag, äta middag, Hans Appelqvist...
- Vad gör du?
- Lyssnar på Hans Appelqvist.
- Fortfarande?!
Samtidigt - mellan plattorna, i vardagen - har jag även roat mig med att skriva ner några av sinnestillstånden och tankeanknytningarna denna sysselsättning väckt inom mig. Därför upptas numera en sida i mitt anteckningsblock av ord och fraser som »glädje«, »nyförälskad«, »oro«, »upphetsad«, »lugn«, »naket«, »svärmiskt drömmeri«, »barn-TV/förhållanden i upplösning«, »sorg«, »förbluffad«, »intellektuellt/fysiskt stimulerad«, »nedstämd«, »eufori«, »livet sett genom ett kalejdoskop/livet sett utan skygglappar«, »utmanad«, »romantik«, »ens plats/stund på jorden« och »melankoli«.
Konkreta bevis för att Hans Appelqvist får mitt hjärta och min hjärna att vakna till liv. Inte för att jag behövde några, men ändå.
Anledningen till att jag gav mig ut på denna emotionella och mentala berg-och-dalbana förklaras av att han nyss släppt »Sjunga slutet nu«; hans ungefär femte fullängdare, uppföljaren till »Tonefilm« (Komplott, 2002), »Bremort« (Komplott. 2004), »Naima« (Häpna, 2006) och »Sifantin och mörkret« (Häpna, 2007).
Ett nytt mästerligt alster ledde till gamla mästerliga alster, helt enkelt.
»Sjunga slutet nu« skildrar »ångesten inför döden, nedtystandet av och det slutgiltiga mötet med den«. Hans har sålunda - efter uppsamlingsheatet »Sifantin och mörkret« - återvänt till de storslagna och totalt orädda konceptens rike. Liksom »Bremort« är också »Sjunga slutet nu« en del av ett sammanlagt, större verk; den här gången en spelfilm med samma titel.
Hur man vill ta sig an allt som är »Sjunga slutet nu« är, känner jag, emellertid upp till en själv. Personligen har jag exempelvis inte sett filmen, så det mesta som jag vet om dess huvudrollsinnehavare - kvinnan Theodora, gossen Vissen och det flygande klotet Sot - har jag fantiserat ihop själv genom att lyssna på albumet. Och om man »bara« vill se filmen eller om man »bara« vill sjunka in i CD:n helt ovetande om dess sammanhang är det också helt OK, förstås. Eller, eller...
Slutresultatet kommer ändå bli detsamma; du kommer bli berörd. På många olika sätt.
Ovanstående sätter ett finger på storheten med Hans Appelqvist; att han ger så mycket. Inte så att han ger mycket på något »more is more«-aktigt sätt - á la Girl Talk eller UNKLE:s »Psyence Fiction« - utan för att hans idéer är både allmängiltiga och djupt egna. Genom Hans öron och ögon upplever vi en verklighet som är hans, som är vår, som är allas, som är ny. Genom Hans väl sammanhållna och lätt identifierbara melodier och instrumentering - som fortfarande korsbefruktar små nedslag i franska, svenska och svartvita soundtracks med otränade sångröster och Steve Reichs idéer om upprepning och harmoni - hör vi ett geni i arbete, väcker vi våra inre genier, tas vi med på fantastiska resor, kommer vi i kontakt med här-och-nu. Genom Hans skivor kan vi på ett högst logiskt sätt fylla en hel anteckningsboksida med sinsemellan rätt disparata känslor och associationer.
Blott riktigt stor konst fungerar så fokuserat/mångfacetterat, anser jag.
Kan vi inte resa en staty över karlen någonstans?
I hur många dagar kommer jag att knappt göra något annat än att ta del av Hans Appelqvists samlade skivproduktion? Ingen aning. Förra gången jag fick ett liknande ryck varade det väl i en vecka. Borsta tänderna, Hans Appelqvist, sova, Hans Appelqvist...
- Vad gör du?
- Lyssnar på Hans Appelqvist.
- Fortfarande?!
- Alltid.
Rated 9/10, Johan Jacobsson, Sonic Magazine

Med sin femte skiva återvänder Hans Appelqvist till det konceptuella och skildrar ännu ett någonstans i Sverige med en sagobetonad, magisk realism som i grunden handlar om oss själva, våra egna rädslor och grubblerier.
”Sjunga slutet nu” är ett slags utvidgat soundtrack till en separat film med samma titel. Albumet är samtidigt fristående med drömmar och döden som sammanhållande tema. Här finns knastrande läger eldslåtar med gitarrplock, spröda flöjter, lågbudgetelectronica och tydligare inslag av jazz. Men också fler dissonanser, hymnlika körer och sångsyntes i falsett, där det associativa berättandet väcker nyfikenhet på vad som väntar härnäst. Må så vara en sorgsen saxofon, ett svävande klot, en äldre dam eller drömmande fågel.
Rated 5/5, Johanna Paulsson, DN

Hur som Hans Appelqvist blandar sina intryck och uttryck, sina stilar och idéer är bara en av anledningarna till att jag tycker om honom. Det är också det som gör honom till en Häpna-artist par excellence. Häpna, detta lilla bolag som i mer än tio år givit ut musik på gränsen. Musik som genom sitt förhållningssätt eller sin uppbyggnad ständigt hamnar bredvid. Var hör annars en artist som Appelqvist hemma om inte där?
Appelqvist har en pågående kärleksrelation till filmen. Förutom att han är en egensinnig artist jobbar han dessutom som biografmaskinist hemma i Malmö. På tidigare skivor har han använt filmcitat som en del av musiken. ”Sjunga slutet nu” är musik till hans egen film med samma namn. Tagen ur sitt sammanhang, med bilderna borta, skapar musiken nya bilder. Nya filmer rullar upp för mitt inre. Konstiga filmer, roliga filmer, fridfulla filmer. Bekymrade filmer och besynnerliga filmer. Filmer i huvudet som är precis som musiken.
Om vartannat kommer blandskogsprogg, kufiska visor och tonfunderingar. När Appelqvist sjunger påminner han om Thomas Wiehe, inte lika mycket för den milt klingande skånskans skull som för de lågmält och personligt yttrade formuleringarna. Men Appelqvist lägger oftare än Wiehe en besk surrealism som slutkläm i sina texter. Som bittermandeln i bakverket. Ibland är musiken vänlig som en Björn Olsson på skogspromenad. Ibland bara alldeles självklar i sin stilla särart.
Det finns en titel på ”Sjunga slutet nu” som jag tycker mycket om om: ”Människans mörkermening”. Jag tror att det är det som Hans Appelqvists musik handlar om. Det den försöker förklara. Människans mörkermening. Jag tycker om att veta att det finns någon som försöker förklara det som inte går att förklara. Jag tycker om att lyssna på ”Sjunga slutet nu”. Det är höst. Det är kallt. Det är höst och kallt på många sätt, men ”Sjunga slutet nu” är en inbjudan till värmen. Till att sitta ner vid en originell brasa. Det är musik som löser upp gränserna mellan musik, film, poesi och fantasi. Förmodligen är detta Hans Appelqvists bästa skiva. Det råder hur som helst ingen tvekan om, att detta är en av årets bästa svenska skivor.
Peter Sjöblom, Tidningen Kulturen

Hans Appelqvist jobbar gärna med teman, Sjunga slutet nu har döden som tema, eller snarare hanterandet av det faktum att vi ska dö. Till skivan hör en film som jag ännu inte haft nöjet att se, bortsett från ett par scener som visades när Hans Appelqvist spelade live på Rönnells Antikvariat i Stockholm nyligen. I dessa klipp förekom en gammal dam, en liten pojke och en sjungande svävande varelse som, om jag förstod det hela rätt, var död. Den varelsen sjunger för övrigt ett av de vackraste spåren på skivan, den enda med engelsk text "How Come". En akustisk gitarr och lite svajig sång, en sång om att vara död (tror jag) och troligtvis det vackraste jag har hört i år. Annars känns mycket igen i den värld som Hans Appelqvist har byggt upp på sina skivor, en lite obehaglig David Lynch-stämning men även fantastiska melodier.
Skivan består av tjugofem spår och cirka tjugo av dessa är instrumentala och vissa melodier återkommer i flera låtar, bland annat med en fantastisk saxofon av Johan Arrias. Hans Appelqvist sjunger själv på ett par låtar vilket glädjer mig eftersom han sjunger själfullare än många sångare där ute. "När solen dör" är smärtsamt vacker, så även "Drömmen". Men det spelar ändå inte någon större roll om det är sång eller ej, Hans Appelqvists skivor är som små världar som man försvinner in i. Det är vackert, otäckt, sorgligt och jag inbillar mig att man lär sig något av att lyssna på Sjunga slutet nu, jag vet inte vad men jag är övertygad om att Hans Appelqvist är en av våra mest unika musiker. En av de viktigaste och modigaste musikerna som verkligen vågar gå sin egen väg. En motsats till det allt vidriga som pågår i vårt samhälle.
Daniel Persson, Soundofmusic

Den hårfina linjen mellan dröm och verklighet. Livet och döden. Det mystiska och det vardagliga möts vid frukostbordet. En relation mellan en pojke, en äldre kvinna och en märklig varelse. Det är några teman från Sjunga slutet nu, som är en film på en halvtimma, skivan är ett utvidgat soundtrack. Jag tänker på David Lynch och Haruki Murakami, men det som gör skivan/filmen till en triumf är Hans Appelqvist alldeles egna fingeravtryck. Han har arbetat visuellt tidigare, framförallt på Bremort, och tar helt logiskt steget vidare till film. Musiken är rik på melodier och stämningar, det är lika lekfullt som allvarligt. I det personliga tilltalet, i sättet att berätta, finns något mycket allmänmänskligt.
Rated 4/5, PM Jönsson, G-P

Tanken på slutet kan också vara en början. Malmöbon Hans Appelqvists ”Sjunga slutet nu” är både en film och detta expanderade soundtrack, och båda rör sig kring döden – ångesten inför den och dess slutliga infinnande.
Men i genomlysningen av döden blir också livet tydligt och det är lika mycket ljus som mörker i de experimentella kompositionerna där jazz, sparsam electronica och folkvisemelodier lyckas fånga det stora i det lilla.
Handlingen kretsar kring en äldre kvinna, en sexårig pojke och ett svävande klot men som lyssnare skapar man ofrånkomligen sina egna bilder till musiken. Och precis som Appelqvists tidigare album blir ”Sjunga slutet nu” en egen värld att kliva in i, detaljrik och tankeväckande.
Rated 4/5, Anders Jaderup, Sydsvenskan

Hans Appelqvist, denne egenartade kompositör och musiker från Malmö, har skapat ännu ett så kallat konceptalbum, med tjugofem varierade spår som än glider ihop och än småkrockar med helheten.
Musiken, ljuden och atmosfären blir en klingande film för öronen. Lite motsägelsefullt och dubbelt då att ”Sjunga slutet nu” är ljudspåret till en spelfilm med samma titel. För egentligen behövs inga extra bilder, de uppstår redan ur musiken.
Appelqvist har blivit allt bättre och skickligare för varje nytt album. Han fulländar sig själv. Klaviaturer klinkar lugnt och stilla men galopperar också. Trummor attackerar. Här finns även akustiska gitarrer, saxofon, blockflöjt och sång. ”Drömmen” sjunger Hans Appelqvist själv på en skånskt diftongmjuk melodi. Både drömlikt och medryckande, vackert men sorgset.
Musiken föder allt fler tankar. ”Slutet”, som albumet kretsar kring, är det obevekliga slutet = döden.
Rated 4/5, Bengt Eriksson, Kristianstadsbladet

Jag har flera gånger sett Hans Appelqvist framföra sina månglagerskompositioner på scen, fängslats där och då av snirklande melodier och animerade, surrealistiska bakgrundsfilmer som inte liknat något annat. Men det är först med Sjunga slutet nu som jag närmar mig hans säregna musikvärld via hörlurarna. Här utforskar Hans Appelqvist, i en 25 delar lång svit, våra känslor inför döden. Tonerna är fyllda med stämning och spänner över hela känslospektrat, både vemod såsom upplyftande harmonier får plats. Låtlistan flödar som en föränderlig ström, här hörs vindlande och jazzigt driv, vacker gitarrplockande melankoli och elektroniska baserade sånger. Parallellt med albumet har en film med samma namn spelats in, som kommer visas på filmfestivaler under våren. En underlig historia om en äldre kvinna som bor vid en sjö i skogen och hennes vänskap med en sexårig pojke och ett svävande engelskpratande klot. Filmen, som genom dialog och andra ljud letar sig in på albumet, kan jag inte uttala mig om men den här extremt genomarbetade skivan är stark på egen hand och i all sin flerdimensionalitet.
Rated 5/6, Björn Schagerström, Gaffa

Det enda man kan klandra Hans Appelqvist för är att han sjunger alldeles för lite. Hans mysrysiga skånska sagostämma används alltför sällan. Å andra sidan är det inte för de raka låtarna man lyssnar på Appelqvists skivor, det är för de världar han ljuder upp och ringar in. Skivornas sammanhållning är oftast världen de bor i, snarare än att de är bundna till en genre. Ifall en förfrågan om vart ett café är beläget hör hemma inom ramen, ska den in. Röster, knaster, ambienta ljud, djur, det mesta som är så långt ifrån vanlig popuppsättning hör hemma i Hans världar. Och därför kräver de alltid lite mer av lyssnaren, men man får även mycket mer i gengäld.
Sjunga slutet nu är ett soundtrack till en film med samma namn som ännu inte visats. Det kan då te sig lite problematiskt i hur man ska tänka och tycka kring skivan. Eftersom det finns knapphändig information kring hur filmen över huvud taget är, utöver en trailer, så får man se den här recensionen som en tolkning av endast musiken.
Fast eftersom Appelqvist länge arbetat med att bygga upp bilder med hjälp av ljud, är det inte särskilt svårt att komma in i och förstå världen Sjunga slutet nu utspelar sig i. Hans magiska realism för tankarna och bilderna till en något mörkare Dunderklumpen. Till tonerna av en röstförvrängd kör hör vi en äldre dam bada, en skånsk pojke pratar med en engelsk datorröst när de är på promenad och i titelspåret, som är så nära Twin Peaks och urskog man bara kan komma, talar baklängesröster i tungor. Naturen är så närvarande i Hans musik att vattenpussar är ett giltigt instrument.
Men allt är inte konstellationer av olika ljud, tvärtom, alltifrån jazzspår till Hans god natt-stundersånger och instrumentala spår med tydlig inspiration från Kina. Allt är hit och dit, men hålls otroligt sammanhållet. Det finns inget utrymme för tristess, trots hela tjugofem spår. Och fastän det är ett soundtrack där musiken ofta är i behov av sina bilder, eller åtminstone bildernas kontext, finns här inga bilder att tillskansa sig, och ändå är allt i yttersta klarhet. Fullkomligt magnifikt.
Rated 5/5, Axel Stenros, Tram7

	Hans Appelqvist “Sjunga slutet nu” Häpna H.47, CD 25 tracks, 71 minutes
	Listen to: sanningens fjäder Reviews of “Sjunga slutet nu” (scroll down) Release date: November 30, 2012 (Scandinavia)

Last night I had this weird dream. You were in it. We were on board a ship, a large ship. And there were four huge octopuses on the sides that pulled the ship toward a big dark cloud. The ship lurched back and forth so we had to hold on to the rail not to fall off. And in the middle of the deck there was this elephant standing on two legs. Then I woke up and now I can't remember what he said to me. (From the film Sjunga slutet nu) Sjunga slutet nu (Sing the End Now), the new long-awaited project by Hans Appelqvist, consists of both an album and a film. The work is about the angst and silencing of death and the meeting with the final end. The film and album have the atmosphere of a fairy-tale that feels both natural and original, a world where talking levitating spheres seem as ordinary as man. In it, we meet Theodora, an elderly woman that lives in a lonely house by a lake somewhere in Sweden. We also meet her friends: the six-years-old boy Vissen and the levitating sphere Sot that often stays close to Theodora's house or rests in the pile of flour that lies prepared for him in the kitchen. Both the music on the album Sjunga slutet nu and the film originate from the same world. Part of the dialogue, background sounds and musical scenes of the film are used to deepen the atmosphere of the album. The structure is complex - threads are picked-up and woven together in a way similar to the free nonlinear narrative of dreams. Once again, Hans Appelqvist invites us to one of his oddly constructed worlds. He has previously given us Att möta verkligheten (To Face Reality), a musical piece based on interviews of two girls, a Chinese woman and an elderly German woman. We have walked the streets of Bremort, an imagined Swedish small-town. We have got to known the mythical dream entity Naima, an oracle with a pelican's head. Hans Appelqvist takes us through unknown worlds where you don't know what is dream and what is reality, and through this, he makes us face ourselves. Like the house sparrow Tona, we have questions to ask. Why do dreams exist She thinks to herself on legs sore from anxiety She can't understand That her dream has opened the door of a recess where quietly a flame is blowing with death up close More info: www.sifantin.net Tracks: 1. Ur himlen, 2. en arm for ut, 3. mot jorden, 4. Ur svart mot vitt, 5. Sommar, 6. Drömmen, 7. Vissen & Sot, 8. How Come, 9. Ägg, 10. Sjunga slutet nu, 11. I ett fall, 12. Höst, 13. Ur elden, 14. sanningens fjäder, 15. När solen dör, 16. Vatten, 17. Genom lager av solsken, 18. Människans mörkermening, 19. Vinter, 20. Oron släpper ska du se, 21. Sperma, 22. Djurens mörkermening & en människas slut, 23. Ur vitt mot svart, 24. Vår, 25. Ur havsdjupen

---------------------------------------------------------------

Reviews
I två dagar har jag nu knappt gjort annat än att ta del av Malmö-bon Hans Appelqvists samlade skivproduktion. Äta frukost, Hans Appelqvist, promenad, Hans Appelqvist, äta lunch, Hans Appelqvist, handla middag, Hans Appelqvist, Hans Appelqvist, laga middag, äta middag, Hans Appelqvist... - Vad gör du? - Lyssnar på Hans Appelqvist. - Fortfarande?! Samtidigt - mellan plattorna, i vardagen - har jag även roat mig med att skriva ner några av sinnestillstånden och tankeanknytningarna denna sysselsättning väckt inom mig. Därför upptas numera en sida i mitt anteckningsblock av ord och fraser som »glädje«, »nyförälskad«, »oro«, »upphetsad«, »lugn«, »naket«, »svärmiskt drömmeri«, »barn-TV/förhållanden i upplösning«, »sorg«, »förbluffad«, »intellektuellt/fysiskt stimulerad«, »nedstämd«, »eufori«, »livet sett genom ett kalejdoskop/livet sett utan skygglappar«, »utmanad«, »romantik«, »ens plats/stund på jorden« och »melankoli«. Konkreta bevis för att Hans Appelqvist får mitt hjärta och min hjärna att vakna till liv. Inte för att jag behövde några, men ändå. Anledningen till att jag gav mig ut på denna emotionella och mentala berg-och-dalbana förklaras av att han nyss släppt »Sjunga slutet nu«; hans ungefär femte fullängdare, uppföljaren till »Tonefilm« (Komplott, 2002), »Bremort« (Komplott. 2004), »Naima« (Häpna, 2006) och »Sifantin och mörkret« (Häpna, 2007). Ett nytt mästerligt alster ledde till gamla mästerliga alster, helt enkelt. »Sjunga slutet nu« skildrar »ångesten inför döden, nedtystandet av och det slutgiltiga mötet med den«. Hans har sålunda - efter uppsamlingsheatet »Sifantin och mörkret« - återvänt till de storslagna och totalt orädda konceptens rike. Liksom »Bremort« är också »Sjunga slutet nu« en del av ett sammanlagt, större verk; den här gången en spelfilm med samma titel. Hur man vill ta sig an allt som är »Sjunga slutet nu« är, känner jag, emellertid upp till en själv. Personligen har jag exempelvis inte sett filmen, så det mesta som jag vet om dess huvudrollsinnehavare - kvinnan Theodora, gossen Vissen och det flygande klotet Sot - har jag fantiserat ihop själv genom att lyssna på albumet. Och om man »bara« vill se filmen eller om man »bara« vill sjunka in i CD:n helt ovetande om dess sammanhang är det också helt OK, förstås. Eller, eller... Slutresultatet kommer ändå bli detsamma; du kommer bli berörd. På många olika sätt. Ovanstående sätter ett finger på storheten med Hans Appelqvist; att han ger så mycket. Inte så att han ger mycket på något »more is more«-aktigt sätt - á la Girl Talk eller UNKLE:s »Psyence Fiction« - utan för att hans idéer är både allmängiltiga och djupt egna. Genom Hans öron och ögon upplever vi en verklighet som är hans, som är vår, som är allas, som är ny. Genom Hans väl sammanhållna och lätt identifierbara melodier och instrumentering - som fortfarande korsbefruktar små nedslag i franska, svenska och svartvita soundtracks med otränade sångröster och Steve Reichs idéer om upprepning och harmoni - hör vi ett geni i arbete, väcker vi våra inre genier, tas vi med på fantastiska resor, kommer vi i kontakt med här-och-nu. Genom Hans skivor kan vi på ett högst logiskt sätt fylla en hel anteckningsboksida med sinsemellan rätt disparata känslor och associationer. Blott riktigt stor konst fungerar så fokuserat/mångfacetterat, anser jag. Kan vi inte resa en staty över karlen någonstans? I hur många dagar kommer jag att knappt göra något annat än att ta del av Hans Appelqvists samlade skivproduktion? Ingen aning. Förra gången jag fick ett liknande ryck varade det väl i en vecka. Borsta tänderna, Hans Appelqvist, sova, Hans Appelqvist... - Vad gör du? - Lyssnar på Hans Appelqvist. - Fortfarande?! - Alltid. Rated 9/10, Johan Jacobsson, Sonic Magazine Med sin femte skiva återvänder Hans Appelqvist till det konceptuella och skildrar ännu ett någonstans i Sverige med en sagobetonad, magisk realism som i grunden handlar om oss själva, våra egna rädslor och grubblerier. ”Sjunga slutet nu” är ett slags utvidgat soundtrack till en separat film med samma titel. Albumet är samtidigt fristående med drömmar och döden som sammanhållande tema. Här finns knastrande läger eldslåtar med gitarrplock, spröda flöjter, lågbudgetelectronica och tydligare inslag av jazz. Men också fler dissonanser, hymnlika körer och sångsyntes i falsett, där det associativa berättandet väcker nyfikenhet på vad som väntar härnäst. Må så vara en sorgsen saxofon, ett svävande klot, en äldre dam eller drömmande fågel. Rated 5/5, Johanna Paulsson, DN Hur som Hans Appelqvist blandar sina intryck och uttryck, sina stilar och idéer är bara en av anledningarna till att jag tycker om honom. Det är också det som gör honom till en Häpna-artist par excellence. Häpna, detta lilla bolag som i mer än tio år givit ut musik på gränsen. Musik som genom sitt förhållningssätt eller sin uppbyggnad ständigt hamnar bredvid. Var hör annars en artist som Appelqvist hemma om inte där? Appelqvist har en pågående kärleksrelation till filmen. Förutom att han är en egensinnig artist jobbar han dessutom som biografmaskinist hemma i Malmö. På tidigare skivor har han använt filmcitat som en del av musiken. ”Sjunga slutet nu” är musik till hans egen film med samma namn. Tagen ur sitt sammanhang, med bilderna borta, skapar musiken nya bilder. Nya filmer rullar upp för mitt inre. Konstiga filmer, roliga filmer, fridfulla filmer. Bekymrade filmer och besynnerliga filmer. Filmer i huvudet som är precis som musiken. Om vartannat kommer blandskogsprogg, kufiska visor och tonfunderingar. När Appelqvist sjunger påminner han om Thomas Wiehe, inte lika mycket för den milt klingande skånskans skull som för de lågmält och personligt yttrade formuleringarna. Men Appelqvist lägger oftare än Wiehe en besk surrealism som slutkläm i sina texter. Som bittermandeln i bakverket. Ibland är musiken vänlig som en Björn Olsson på skogspromenad. Ibland bara alldeles självklar i sin stilla särart. Det finns en titel på ”Sjunga slutet nu” som jag tycker mycket om om: ”Människans mörkermening”. Jag tror att det är det som Hans Appelqvists musik handlar om. Det den försöker förklara. Människans mörkermening. Jag tycker om att veta att det finns någon som försöker förklara det som inte går att förklara. Jag tycker om att lyssna på ”Sjunga slutet nu”. Det är höst. Det är kallt. Det är höst och kallt på många sätt, men ”Sjunga slutet nu” är en inbjudan till värmen. Till att sitta ner vid en originell brasa. Det är musik som löser upp gränserna mellan musik, film, poesi och fantasi. Förmodligen är detta Hans Appelqvists bästa skiva. Det råder hur som helst ingen tvekan om, att detta är en av årets bästa svenska skivor. Peter Sjöblom, Tidningen Kulturen Hans Appelqvist jobbar gärna med teman, Sjunga slutet nu har döden som tema, eller snarare hanterandet av det faktum att vi ska dö. Till skivan hör en film som jag ännu inte haft nöjet att se, bortsett från ett par scener som visades när Hans Appelqvist spelade live på Rönnells Antikvariat i Stockholm nyligen. I dessa klipp förekom en gammal dam, en liten pojke och en sjungande svävande varelse som, om jag förstod det hela rätt, var död. Den varelsen sjunger för övrigt ett av de vackraste spåren på skivan, den enda med engelsk text "How Come". En akustisk gitarr och lite svajig sång, en sång om att vara död (tror jag) och troligtvis det vackraste jag har hört i år. Annars känns mycket igen i den värld som Hans Appelqvist har byggt upp på sina skivor, en lite obehaglig David Lynch-stämning men även fantastiska melodier. Skivan består av tjugofem spår och cirka tjugo av dessa är instrumentala och vissa melodier återkommer i flera låtar, bland annat med en fantastisk saxofon av Johan Arrias. Hans Appelqvist sjunger själv på ett par låtar vilket glädjer mig eftersom han sjunger själfullare än många sångare där ute. "När solen dör" är smärtsamt vacker, så även "Drömmen". Men det spelar ändå inte någon större roll om det är sång eller ej, Hans Appelqvists skivor är som små världar som man försvinner in i. Det är vackert, otäckt, sorgligt och jag inbillar mig att man lär sig något av att lyssna på Sjunga slutet nu, jag vet inte vad men jag är övertygad om att Hans Appelqvist är en av våra mest unika musiker. En av de viktigaste och modigaste musikerna som verkligen vågar gå sin egen väg. En motsats till det allt vidriga som pågår i vårt samhälle. Daniel Persson, Soundofmusic Den hårfina linjen mellan dröm och verklighet. Livet och döden. Det mystiska och det vardagliga möts vid frukostbordet. En relation mellan en pojke, en äldre kvinna och en märklig varelse. Det är några teman från Sjunga slutet nu, som är en film på en halvtimma, skivan är ett utvidgat soundtrack. Jag tänker på David Lynch och Haruki Murakami, men det som gör skivan/filmen till en triumf är Hans Appelqvist alldeles egna fingeravtryck. Han har arbetat visuellt tidigare, framförallt på Bremort, och tar helt logiskt steget vidare till film. Musiken är rik på melodier och stämningar, det är lika lekfullt som allvarligt. I det personliga tilltalet, i sättet att berätta, finns något mycket allmänmänskligt. Rated 4/5, PM Jönsson, G-P Tanken på slutet kan också vara en början. Malmöbon Hans Appelqvists ”Sjunga slutet nu” är både en film och detta expanderade soundtrack, och båda rör sig kring döden – ångesten inför den och dess slutliga infinnande. Men i genomlysningen av döden blir också livet tydligt och det är lika mycket ljus som mörker i de experimentella kompositionerna där jazz, sparsam electronica och folkvisemelodier lyckas fånga det stora i det lilla. Handlingen kretsar kring en äldre kvinna, en sexårig pojke och ett svävande klot men som lyssnare skapar man ofrånkomligen sina egna bilder till musiken. Och precis som Appelqvists tidigare album blir ”Sjunga slutet nu” en egen värld att kliva in i, detaljrik och tankeväckande. Rated 4/5, Anders Jaderup, Sydsvenskan Hans Appelqvist, denne egenartade kompositör och musiker från Malmö, har skapat ännu ett så kallat konceptalbum, med tjugofem varierade spår som än glider ihop och än småkrockar med helheten. Musiken, ljuden och atmosfären blir en klingande film för öronen. Lite motsägelsefullt och dubbelt då att ”Sjunga slutet nu” är ljudspåret till en spelfilm med samma titel. För egentligen behövs inga extra bilder, de uppstår redan ur musiken. Appelqvist har blivit allt bättre och skickligare för varje nytt album. Han fulländar sig själv. Klaviaturer klinkar lugnt och stilla men galopperar också. Trummor attackerar. Här finns även akustiska gitarrer, saxofon, blockflöjt och sång. ”Drömmen” sjunger Hans Appelqvist själv på en skånskt diftongmjuk melodi. Både drömlikt och medryckande, vackert men sorgset. Musiken föder allt fler tankar. ”Slutet”, som albumet kretsar kring, är det obevekliga slutet = döden. Rated 4/5, Bengt Eriksson, Kristianstadsbladet Jag har flera gånger sett Hans Appelqvist framföra sina månglagerskompositioner på scen, fängslats där och då av snirklande melodier och animerade, surrealistiska bakgrundsfilmer som inte liknat något annat. Men det är först med Sjunga slutet nu som jag närmar mig hans säregna musikvärld via hörlurarna. Här utforskar Hans Appelqvist, i en 25 delar lång svit, våra känslor inför döden. Tonerna är fyllda med stämning och spänner över hela känslospektrat, både vemod såsom upplyftande harmonier får plats. Låtlistan flödar som en föränderlig ström, här hörs vindlande och jazzigt driv, vacker gitarrplockande melankoli och elektroniska baserade sånger. Parallellt med albumet har en film med samma namn spelats in, som kommer visas på filmfestivaler under våren. En underlig historia om en äldre kvinna som bor vid en sjö i skogen och hennes vänskap med en sexårig pojke och ett svävande engelskpratande klot. Filmen, som genom dialog och andra ljud letar sig in på albumet, kan jag inte uttala mig om men den här extremt genomarbetade skivan är stark på egen hand och i all sin flerdimensionalitet. Rated 5/6, Björn Schagerström, Gaffa Det enda man kan klandra Hans Appelqvist för är att han sjunger alldeles för lite. Hans mysrysiga skånska sagostämma används alltför sällan. Å andra sidan är det inte för de raka låtarna man lyssnar på Appelqvists skivor, det är för de världar han ljuder upp och ringar in. Skivornas sammanhållning är oftast världen de bor i, snarare än att de är bundna till en genre. Ifall en förfrågan om vart ett café är beläget hör hemma inom ramen, ska den in. Röster, knaster, ambienta ljud, djur, det mesta som är så långt ifrån vanlig popuppsättning hör hemma i Hans världar. Och därför kräver de alltid lite mer av lyssnaren, men man får även mycket mer i gengäld. Sjunga slutet nu är ett soundtrack till en film med samma namn som ännu inte visats. Det kan då te sig lite problematiskt i hur man ska tänka och tycka kring skivan. Eftersom det finns knapphändig information kring hur filmen över huvud taget är, utöver en trailer, så får man se den här recensionen som en tolkning av endast musiken. Fast eftersom Appelqvist länge arbetat med att bygga upp bilder med hjälp av ljud, är det inte särskilt svårt att komma in i och förstå världen Sjunga slutet nu utspelar sig i. Hans magiska realism för tankarna och bilderna till en något mörkare Dunderklumpen. Till tonerna av en röstförvrängd kör hör vi en äldre dam bada, en skånsk pojke pratar med en engelsk datorröst när de är på promenad och i titelspåret, som är så nära Twin Peaks och urskog man bara kan komma, talar baklängesröster i tungor. Naturen är så närvarande i Hans musik att vattenpussar är ett giltigt instrument. Men allt är inte konstellationer av olika ljud, tvärtom, alltifrån jazzspår till Hans god natt-stundersånger och instrumentala spår med tydlig inspiration från Kina. Allt är hit och dit, men hålls otroligt sammanhållet. Det finns inget utrymme för tristess, trots hela tjugofem spår. Och fastän det är ett soundtrack där musiken ofta är i behov av sina bilder, eller åtminstone bildernas kontext, finns här inga bilder att tillskansa sig, och ändå är allt i yttersta klarhet. Fullkomligt magnifikt. Rated 5/5, Axel Stenros, Tram7